Sjuksköterska? Läkare?

Bild från google.com

Idag hade jag ett ärende i Medicinarlängan. Det är inte ofta jag är där uppe, eftersom vi SSK-studenter mestadels håller till på Hälsovetarbacken, men varje gång jag går genom den där långa korridoren drabbas jag av samma känsla: "Har jag valt fel?". Jag tittar suktande på läkarstudenterna och önskar lite att det vore jag, och sedan får jag dåligt samvete och undrar varför jag tänker så? Sjuksköterska är ett fantastiskt yrke, som verkligen behövs och där jag får göra det jag mest av allt vill i livet - hjälpa och stötta andra människor då de har det svårt!

Det finns två anledningar till att jag valde sjuksköterska, eller ja... egentligen tre. Det första är att jag vill ha den patientnära kontakten en sjuksköterska har. Jag vill vara den personen som är närmast patienten och som kan fungera som ett stöd, både fysiskt och psykiskt under vårdtiden. Jag vill träffa "mina" patienter och "lära känna dem", så att jag kan ge dem bästa möjliga omvårdnad. Jag vill ha hela paketet på något sätt, både omvårdnaden OCH det medicinska. De andra anledningarna har med ålder och utbildning att göra, jag är 27 och fyller 28 i år. Det saknas en del mattekurser för att kunna söka in till läkarprogrammet och det hade tagit ungefär en livstid innan jag blir färdig... Hade det varit värt det? Kanske.

Ända sedan jag var liten har jag haft ett intresse för medicin, jag var helt säker på att jag ville bli hjärnkirurg (eller astronaut, men det är en annan historia...) redan när jag var runt fem år. Människokroppen har alltid fascinerat mig och jag vill veta saker på djupet. Under anatomi/fysiologi/patologi-kurserna har jag trivts som fisken i vattnet men alltid haft den där känslan av att vilja mer. Veta mer. Kunna mer. GÖRA mer. Vi har under hela studietiden blivit varnade för att "inte ta över läkarens jobb", d.v.s. att inte bli en sjuksköterska med fokus på det medicinska. Jag kommer ha svårt för det. Jag VET att jag är bra på omvårdnad och att patientkontakt är en av mina starkare sidor, och det gör det ännu svårare att inte snöa in på de mer medicinska bitarna. Suck!

Under grupparbetet idag kikade vi på en film som visade en prostatektomi med Da Vinci-kirurgi. Det pirrar liksom i hela kroppen när jag ser sådant! Jag VILL göra det! Jag vill MER än bara omvårdnad.

Nu ska detta inte tolkas som att jag funderar på att byta bana, jag är fortfarande lika motiverad till att läsa till sjuksköterska och jag kommer säkert trivas med yrket. Jag hoppas bara att jag inte kommer ha kvar den här känslan hela mitt yrkesliv, att jag kanske borde gjort annorlunda. Att arbeta inom ambulansen tror jag dock kan stilla lite av den känslan. Som ambulanssjuksköterska har man ett större medicinskt ansvar och det tror jag passar mig. Det känns lite som det bästa av två världar på något sätt, och kan nog vara bra.