Maj månad. En månad av fokus.

Det blev en något mer intensiv helg än väntat. Gårdagen bjöd på mat och vin tillsammans med Mia och avslutades med en hejdundrande utgång med rosa drinkar och dans natten lång på Gretas. Givetvis blev vi kvar tills stället stängde, och precis som sig bör slutade kalaset med nattamat på vägen hem. Matilda och Matilda sov hos mig så jag la mig på soffan i vardagsrummet istället för att kliva över dem och försöka hitta fram till min säng. Helt klart lyckad kväll hur som helst, och ett bra avslut på april månad!

Nu, från och med imorgon, är det dock andra bullar som gäller. Maj månad handlar om fokus. Fokus på skola, 24K-projektet, träning och kost. De två sistnämnda mestadels för att orka med de två förstnämnda, det tenderar ju att hänga ihop det där. Det kommer bli lite skönt, trots att jag är en galet social människa som helst vill leka med mina kompisar mest hela tiden. Det kommer tid för det också, när den här perioden är över. Jag gjorde en lista på grejer jag har att göra, och den blev längre än väntat så fokus är en nödvändighet :)

Imorgon är det praktik, jag börjar klockan 07.00. Dessa underbara tider inom vården ;) Det kommer bli en spännande dag imorgon med en ny patient som jag, tillsammans med min handledare, ska ta emot. Det blir bra! Och snart är det sängen. Godnatt.

Ett stycke busigt Gryn!

Hon ser ganska harmlös ut, men skenet kan bedra...

Jag är hundvakt, åt det lilla Grynet på bilden. Det är Matildas hund men hon kanske ska bo här vissa veckor. Hunden alltså, inte Matilda. Hur som helst, jag hade nästan glömt tjusningen i att vara hundägare...

Jag bor på Caroline Wijks sjuksköterskehem, på tredje våningen. På bottenplan finns konferenslokaler som ibland hyrs ut till diverse sällskap. I morse när jag skulle ta ut Grynet på morgonpromenad var hon lite snabbare än jag var... Jag hade missat att stänga ena dörren ut i korridoren varpå den lilla hundrackaren kutade i full karriär nedför alla trappor till bottenplan. Där, i konferenslokalen, satt drygt 25 personer i en halvcirkel och lyssnade till en föreläsare. Vad gör Grynet? Jo, hon stannar vid dörröppningen, vänder sig om och kastar ett retfullt öga mot mig som kommer flåsande bakom henne, och spatserar sedan lugnt in och sätter sig i mitten av halvcirkeln. Där sitter hon och ser sig nöjt omkring, lite som "Nu är jag här, då kan ni börja!".

Jag kommer efter, mumlande ursäktande ord, iklädd onepiece och med håret på ända. Vad gör Grynet när jag kommit in i mitten av cirkeln och lyfter upp henne? Jo, hon börjar protestera ljudligt. Hon skriker. Som ett ledset barn. Kul.

Det blev ännu fler mumlade ursäkter och sedan snabbt därifrån. Konferensdeltagarna, som först gett ifrån sig ett "ååååååh!" när Grynet dök upp, tittade förfärat på mig. Härlig start på dagen. Som sagt, jag hade glömt tjusningen med att vara hundägare...

Svaret på tröttheten?

Strukturen för ett Ferritinkomplex.

Jag fick hem mina provsvar från senaste läkarbesöket för ett par dagar sedan. Tydligen har jag låga ferritinnivåer, vilket kanske kan förklara varför jag är så extremt trött hela tiden. Jag är konstant sötsugen och kan sova hur länge som helst utan att jag blir piggare. Sjukt segt! Nu har jag dock börjat med järntabletter så jag hoppas det kommer ordna upp sig inom kort.

Igår kväll efter min klass blev det ett par öl på Bishops Arms tillsammans med Peter, Petri och Johanna. Mycket trevligt! När jag kom hem satt Matilda och hennes Peter (det är många Peter i omlopp nu...) och drack vin i vardagsrummet så jag joinade dem och bjöd dem på lite whiskey. Laphroaig såklart, vad annars? ;) Sedan somnade jag som ett litet barn, tror knappt jag hann få ned huvudet på kudden!

Idag startade dagen med ett TTT-vick för Louise kl. 12.00. Få men laddade deltagare. Vi hade roligt! Snart ska jag iväg och hjälpa till att bära en tv och ikväll kommer Matilda hit och repar inför onsdagens spelning på Nooliy. Och just det, jag har en klass till där emellan också. CykelPulse, vick för Cecilia.

24K-talet Göteborg.

Här kommer en video från gårdagens tal på Gustav Adolfs torg. Tack Peter Lindgren för att du filmade :)

Jag önskar att jag kunde beskriva känslan jag hade när jag stod där och talade. Så mycket kämparglöd, samhörighet, gemenskap... Det är otroligt! Tillsammans ÄR vi starka, tillsammans SKA vi få upp sjuksköterskelönerna! Det manifesterades i 8 städer igår, hur många blir vi nästa gång?

Det planeras vidare här i Göteborg, fler aktiviteter är på gång och det är riktigt stora och spännande saker som väntar. Det är vi, blivande sjuksköterskor, som är framtiden inom vården. Ger vi upp nu kommer studenterna om 82 år (det första löneupproret startades för 82 år sedan) stå och stampa på samma plats som vi gör idag. Tänker vi låta det hända? Knappast! Nu inser vi vårt eget värde och flyttar kampen från tisslande och tasslande i fikarummet till gator och torg. Nu är det dags!

Demonstrationsbilder från gårdagen!

Jag ska försöka sammanfatta gårdagen på något sätt. Dock tror jag att bilderna talar mer än mina ord i det här fallet så jag försöker hålla det hela kort. Personligen var gårdagen en av de mest hektiska dagar jag någonsin upplevt, med det inte sagt att jag inte trivs i det höga tempot. Det gör jag, väldigt mycket. Känslan av att ha åstadkommit något bra och kunna lägga sig på kvällen med stolthet i kroppen är fint, och det kunde jag göra igår. Det kommer jag vid närmare eftertanke kunna göra varje dag som sjuksköterska. Fina grejer!

"Jag förtjänar säker vård" står det på barnvagnen. Klart som fasen! Och med låga sjuksköterskelöner är den säkra vården långt borta.

Stina och Johanna är laddade innan avgång från Sahlgrenska. Det stod vårdpersonal i fönstren och vinkade och gjorde tummen upp när vi gick. Vi hade hellre haft de med i tåget, men stöd är trots allt stöd!

Vårdförbundets vice ordförande Haide var med oss längst fram i tåget.

I sista sekund lyckades Ellen leta fram en megafon. Den användes flitigt under marschen!

Vädret var utan tvekan på vår sida!

150 pers tågar läns Linnégatan...

...det är ganska många det!

Jag höll tal på Gustav Adolfs torg (vilket jag kommer lägga upp i ett annat inlägg) och stämningen på platsen var fantastisk! Här kommer två korta filmer med smakprov på de slagord som lät ljuda över Göteborg igår :)

Det är redan nya aktiviteter i pipelinen för 24K-gruppen Göteborg. Vi tänker inte ge oss!

Trött, lycklig, stolt... Vilken dag!

Jag är totalt slut. Vilken underbart fantastisk dag detta blev! Om jag hade orkar hålla ögonen öppna hade jag berättat minsta detalj, men det får bli imorgon. Klockan ringer tidigt och då står praktik på schemat.

Sammanfattningsvis har känslan idag varit en blandning mellan eufori, stolthet över fantastiska blivande kollegor som kämpar för våra löner, förvåning över hur stark man kan vara tillsammans och glädje över att det finns så många engagerade människor i vårt samhälle.

Vi var strax under 200 personer som tågade från Sahlgrenska till Gustav Adolfs torg idag, det var en mäktig känsla att gå längst fram i det tåget!

"Hur mycket är jag värd?" MINST 24.000!

Imorgon kommer som sagt den mer utförliga berättelsen, nu ska det sovas illa kvickt!

Lyssna på mig i radio!

Vilken tidig morgon! Det kändes lite som ett skämt när klockan ringde 06.00 imorse. Nu är jag dock hemma och vänder efter radiomedverkande. Jag måste erkänna att journalistdrömmarna vaknade till liv lite grann när jag spatserade omkring i de galet fräscha lokalerna hos Sveriges Radio på Lindholmen. Jag gillar radio och hade jag blivit journalist hade det nog varit mitt förstahandsval att arbeta med.

Hur som helst, sändningen gick helt okej. Jag är nöjd, med tanke på att jag sällan lyckas prata utan att säga något konstigt (vilket hade motverkat en karriär inom radio, så det är nog tur att jag valde vården!). Jag sa bara fel en gång. Det är nog rekord för att vara jag ;)

Om du missade programmet kan du lyssna på det i lyssningsarkivet. Klicka på länken så kommer du direkt till den del av programmet där jag medverkar.  Det ligger kvar i 30 dagar.

Nu ska jag bege mig mot Sahlgrenska för en kontroll av rackaren på bilden. Lite som årlig service på en bil, tänker jag. Smörja, kontrollera och besiktiga. Yeah!

Imorgon gäller det!

Det här har jag längtat extra mycket efter idag. Min favoritsyssla på sommaren. Gräsmatta. Sol. Bra bok. Vila. Värme. Jag hoppas det kommer finnas tid över till det trots jobb på CIVA i sommar!

Det är definitivt sovdags nu. Jag är långt ifrån klar med det jag hade tänkt göra ikväll, men jag får på något sätt försöka finna tid till det imorgon.

Jag har varit alldeles slutkörd hela dagen, jag somnade ett par timmar runt lunchtid och vaknade av att det ringde. Det var en kvinna från P4 Göteborg som bjöd in mig till deras morgonprogram för att tala om löneupproret. Nu ska jag befinna mig i studion 07.30 imorgon bitti. Därefter väntar besök på Pacemakermottagningen för årlig kontroll (bra, då kan jag ta reda på vad den lilla rackaren registrerade för fuffens i lördags då hjärtat betedde sig så underligt). Sedan stundar praktik innan det är dags för demonstrationen. Imorgon händer det! Det känns lite otroligt, men fantastiskt häftigt. Vi är många och över hela landet kommer det manifesteras under morgondagen. Jag har äntligen skrivit klart mitt tal och jag är nöjd. Det kommer bli bra. Det är viktigt!

Nu kommer jag snart somna över tangentbordet om jag inte går och lägger mig...
Godnatt!

Sats Nordic Convention

Vi vann inte priset för bästa gruppträningsteam, men vi ÄR bäst! Goaste Landala!

Igår var det dags för Sats Nordic Convention. Drygt 3000 Sats-anställda från hela Norden samlades på Svenska Mässan och tränade ihop hela dagen, därefter var det stor fest på samma ställe med temat "Guld". Det finns två riktigt stora höjdpunkter under träningsåret, det ena är Les Mills SuperSaturday och det andra Sats Nordic Convention. Det blev precis lika roligt som väntat även i år!

Eftersom jag har min älskade lördagsklass på lördagsmorgnarna kom jag något sent till konventet. Hann dock med det jag sett fram emot allra mest - TTT:n med norske Bent och hans kollega. Bent är den som ligger bakom konceptet och efter klassen berömde jag honom för att ha skapat det roligaste cykelkonceptet någonsin. Enligt mig, i alla fall.

180 cyklar, lika många pulsklockor, sjukt laddade cyklister och två instruktörer. TTT i världsklass!

Muff1 rockar på spinningcykeln innan TTT:n.

Under TTT:n kände jag av min pacemaker extremt mycket och beslöt mig för att det fick räcka med två timmar träning. Kroppen kändes inte 100% och jag vill inte göra något dumt i onödan.

Det ser mer ut som en rockkonsert än en gruppträningsklass, och jag älskar't! Så snyggt och påkostat!

Jag kikade runt lite i mässhallen och spanade in resten av klasserna innan jag gick hem och duschade och fixade lite inför förfesten här hemma. Lina, Evelina och Aaron kom över och gjorde sig i ordning här hos mig. Det dracks vin, sminkades och fixades. Vid 19.30 tog vi en taxi tillbaka till Svenska Mässan där festen skulle hållas.

Muff1, Muff2 och Aaron i taxin på väg till festen.

Skål!

Evelina, Malin (eller? Svårt att säga...) och Victoria.

Sats fester är otroligt påkostade och i år var inget undantag. Vi blir verkligen rejält bortskämda en gång om året! Jag har aldrig sett en middagssittning med så många platser som igår och maten var riktigt god. Konferencier för kvällen var Kristin Kaspersen, vilket var ytterligare ett plus eftersom jag tycker hon är riktigt snygg ;)

Bortsett från att masken var något stor vilket gjorde att den antingen föll ned och täppte till min näsa, med extrem snorproduktion som följd, eller tryckte in mina ögonfransar i ögonen var den fantastiskt fin! Ser ni linsen i ögat förresten? I'm crazylady with stars in her eyes! ;)

Kvällens meny.

Någon blev lite väl förtjust i efterrätten... Kan det varit Stefan?

Snygg-Kristin som konferencier! Jag var lite kändisförälskad i henne när jag var tonåring. Eller ja, ganska mycket :P

Efter middagen dansades det natten lång och när festen bommade igen vid 02.00 mötte jag upp Helena och Linnéa på Lilla London för att gå vidare till Excet. Återigen, inte min typ av ställe, men med tanke på den sena timmen hade vi inte alltför många alternativ. Kvällen avslutades i alla fall med en kebab på Vasagrillen 05.30 imorse, så jag måste väl ändå påstå att det blev en rejäl helkväll :) Idag är jag, konstigt nog, inte bakfull. Dock trött, men glad! Tur att detta inte sker varje helg... Jag hade aldrig orkat!

Sclerosering eller operation?

Jag var hos läkaren idag. Förutom utvärdering av mina mediciner (som jag naturligtvis glömde be om ett nytt recept på) diskuterades min rygg och mina åderbråck. Jag har ganska kraftiga sådana, särskilt på högerbenet. De blir värre och värre och på senare tiden har de börjat ge symptom också i form av tyngdkänsla i benen och att det kliar ganska kraftigt. Jag har velat åtgärda dem ett bra tag, men fått höra att det räknas som kosmetisk kirurgi och därför ska bekostas av patienten själv. Det kostar mellan 9000 och 21000 kronor, tydligen. Inte helt okej.

Åderbråck, eller varicer, uppkommer i det ytliga kärlsystemet (oftast på benen). I en frisk ven finns klaffar var 5:e till 10:e centimeter som förhindrar blodet att rinna i "fel" riktning när det pressas tillbaka till hjärtat via skelettmuskelpumpen (när vi använder våra muskler spänns de, vilket gör att venerna pressas samman och blodet "pumpas" mot hjärtat). När venerna inte fungerar som de ska rinner blodet således i motsatt riktning och venen blir slapp och knölig eftersom det ansamlas blod lokalt. I det långa loppet kan detta leda till ökad infektionsrisk och venösa bensår, vilket är mindre trevliga komplikationer.

Vena Saphena Magna, tror jag. Jag kan inte påstå att jag är världsbäst på vilken ven som är vilken men jag tror det är en bra gissning i alla fall :P Nu kan man följa den hela vägen från ljumsken och ned till fotleden. Hur som helst fungerar den inte som den ska, och snart ska den bort! (Och nej, jag är inte naken på bilden, även om det ser ut så.)

För mig är det inget kosmetiskt bekymmer. Visst, det är kanske inte det sexigaste man kan ha på ett par ben men ärligt talat - det spelar ingen roll. Inte för mig i alla fall. Jag är inte mindre älskvärd eller sämre i sängen för att klaffarna i min högra V. Saphena Magna fungerar dåligt, det är jag helt övertygad om och kunde därför inte bry mig mindre om hur det ser ut. Däremot oroar det mig att jag har ett helt yrkesliv framför mig som innebär stor belastning på de stackars venerna och att jag inte alltid kommer vara lika fysiskt aktiv som jag är nu. Jag är inte jättesugen på venösa bensår i framtiden. Inte ett dugg, faktiskt. Så, därför vill jag göra något åt det.

Min läkare skickade idag en remiss till Citykirurgen för bedömning, äntligen! Jag blev så glad att jag ville ge henne en kram :) Det innebär att jag inte behöver bekosta kalaset ur egen fick, och dessutom är det skönt att det inte bara är jag som tycker att det bör åtgärdas utan även hon som är läkare.

Efter bedömningen kommer kirurgen ta ställning till om åderbråcket ska åtgärdas via sclerosering (man sprutar in ett "skum" i kärlet som får det att skrumpna ihop, varpå det inte längre kan fyllas med blod) eller avlägsnande av venen. Eftersom jag är smått dum i huvudet hoppas jag på det senare och helst vill jag vara vaken och se spektaklet. Det är inte varje dag man får se någon dra ut en ven ur benet på en, jag tror det hade varit häftigt ;)

Talangfulla vänner

På tisdag är det dags för demonstrationen. Hittills är det strax under 200 personer anmälda till Våga Vägra-eventet på facebook och jag hoppas vi blir ännu fler!

Det är grymt att se att folk engagerar sig, både sjukvårdspersonal och andra. T.ex. har jag blivit stoppad på stan efter artikeln i GP och fått höra av främlingar att vi gör ett bra jobb. Det känns så otroligt fint! Det är givetvis inte enbart genom att gå i demonstrationståget eller berömma oss man kan visa sitt stöd, man kan även göra som min fantastiska vän och spelkollega Matilda gjort, designa en sjukt snygg affisch som gör reklam för eventet. Hur läcker är den inte?! Jag kommer skriva ut den, rama in den och sätta upp den på väggen. Lätt. Hon är så himla duktig, Matilda! TACK!

Så läckert!

Rumpan bar, fast med byxorna på...

Idag vickade jag för Andréas på hans klass på Kompassen. Jag kör där så sällan vilket gör att min förvirring är lika stor varje gång, men det brukar ordna upp sig efter en stund. Det gjorde det även idag, och jag hoppas deltagarna hade lika roligt som jag!

Sådär härligt fulsnygga är de! Jag gillar't :)

Egentligen har jag givit mig själv shoppingförbud eftersom det är allt annat än fett på kontot just nu, men då jag fick syn på byxorna på bilden nedanför kunde jag bara inte låta bli... De fanns i Nike-shopen på Kompassen och jag blev förälskad direkt. Dessvärre fanns de inte i min storlek och storleken större satt allt annat än bra. Istället fick det bli två storlekar mindre, jag kunde inte inte köpa dem :P

Det resulterade i ett par väldigt tighta byxor som delvis var genomskinliga på de ställen där de var extra välfyllda. Typ rumpan. Hm... Saken är att jag inte äger några "skinny jeans" eftersom jag gjort mig av med dessa, men nu har jag ett par nya byxor att komma i! Mycket bra!

Just nu är det hysteriskt tempo i mitt liv och jag kan inte påstå att varken gårdagen eller idag har varit exemplarisk ur kostsynpunkt. Det har varit bra, men det kan bli bättre. Från och med nästa vecka är det således ännu mer fokus och lagom till sommaren kommer byxorna sitta som en smäck. Det är trots allt inte jättemycket kvar dit :)

Träning och trötthet

Klockan är alldeles för mycket för att jag ska vara vaken, men här sitter jag ändå. Sängen kallar snart!

Idag skulle det egentligen varit vilodag från träningen men det blev en team-Combat tillsammans med bästa Lina och Kim istället. Mycket roligt! Väldigt flamsigt också, men deltagarna verkade ha kul och det hade vi också.

Imorgon har jag förmånen att vicka för Andréas på hans lunchklass, givetvis har jag glömt mina cykelskor på Landala så det blir till att gå upp extra tidigt imorgon bitti för att hämta dem innan praktiken. Himla tur att jag bor nära jobbet ;) Imorgon kväll är det dags för TTT igen - underbart! Det verkar bli en vecka med mycket träning även detta, precis som förra. Jag gillar't! Kroppen känns än så länge fräsch, och trots trapeziusmyalgi och underlig, odiagnostiserad smärta i ländryggen lyckades jag öka vikterna på knäböjslåten på BodyPumpen igår. Så himla skönt när det fungerar!

Troligen hänger det ihop med att jag ätit så mycket bättre den senaste tiden än vad jag gjort tidigare. Jag måste erkänna att det slarvats en del med maten i början på det här året, men nu är jag tillbaka på banan igen! Bortsett från idag, kanske. Idag har varit lite i överkant när det kommer till energiintaget, men å andra sidan - det kan behövas med tanke på morgondagens två cykelklasser :)

Nu blir det sängen illa kvickt. Klockan ringer 06.30. Tidigt...

Hur mycket är jag värd?

För två år sedan gjorde jag ett val. Jag sökte sjuksköterskeprogrammet. 26 år gammal bestämde jag mig för att påbörja min resa mot min barndoms drömmars yrke - ambulanssjuksköterska. Nu har jag ett år kvar innan jag kan kalla mig sjuksköterska på riktigt, och är ett steg närmare den där drömmen.

Jag tror jag vet precis när jag bestämde mig för att bli sjuksköterska och inte sångpedagog som var tanken från början. Det var när jag själv låg inlagd på Avd. 91 (eller var det 93?) på Sahlgrenska. Jag hade precis fått min pacemaker och hade galet ont. Förutom det mådde jag mindre bra psykiskt. Jag hade gått upp över 20 kg på 3 år och insåg plötsligt att jag stod inför en förändring - att hitta tillbaka till min aktiva livsstil jag hade innan hjärtfelet började ge symptom. Hur som helst, jag upplevde hela vistelsen som stressad och som att jag hela tiden prioriterades lågt då jag var yngst och relativt frisk till skillnad från de andra patienterna. Jag grät mycket och var livrädd. Inte så mycket för sjukhusvistelsen, men för framtiden som väntade när jag kom ut.

På avdelningen fanns en sjuksköterska som utmärkte sig. Det enda hon gjorde annorlunda var att när hon ägnade sig åt mig, var jag hennes enda fokus. Även om hennes ärende hos mig tog henne 20 sekunder satte hon sig på en stol vid sängen. Hon lyssnade. Hon svarade. Hon stöttade, lindrade och peppade mig. Hon lyckades få mig trygg och motiverade mig. För mig gjorde hon skillnad. Hon var fantastisk! Och där och då bestämde jag mig - jag vill bli som hon.

Blivande sjuksköterska på sin första VFU, HT 10.

Tänk om jag - tänk om VI - alla blivande sjuksköterskor, har samma inverkan på en enda patient var, som hon hade på mig? Vi är 587 studenter på sjuksköterskeprogrammet i Göteborg just nu. Tänk om alla vi, och alla andra blivande och redan yrkesverksamma sjuksköterskor, påverkar en enda patients liv i en positiv riktning? Vilken förändring vi skulle få till! Vilken skillnad vi skulle göra! Och vet ni vad? Det är precis det vi gör. Det kommer hända. Vi kommer alla bli någons hjälte, på ett eller annat sätt.

Så, hur kommer det sig då att vi har så fruktansvärt dåligt betalt? Hur kommer det sig att vår kunskap och välvilja inte värdesätts högre? Hur kommer det sig att det är möjligt att tjäna snuskigt stora belopp inom yrkeskategorier där människan i sig inte har något värde, medan vi som värnar om människors hälsa står längst ned i rangordningen?

Jag får ofta höra att det är "fint" att välja sjuksköterskeyrket. Altruistiskt. Ja, kanske. Jag kan inte säga emot helt och hållet för givetvis finns det, i alla fall hos mig, en inneboende vilja att göra gott. Jag vill lindra lidande, främja hälsa och förebygga ohälsa. Jag vill finnas där för den som behöver mig, vem det än må vara. Det ger mig tillfredsställelse och är kanske ur ett visst perspektiv något egoistiskt, visst. Men faktum kvarstår att jag vill göra gott, precis som jag gissar att all annan vårdpersonal också vill.

Dock innebär inte detta att jag vill arbeta ideellt! Sjuksköterskor gör ett enormt viktigt arbete, precis som läkare och undersköterskor och övrig sjukvårdspersonal. Utan dessa yrkeskategorier skulle samhället inte fungera. Vi behövs, och vi kommer alltid behövas. Frågan är - kommer vi alltid att finnas? Det går att göra av den där viljan att hjälpa någon annanstans också. I Norge till exempel, där det faktiskt går att försörja både sig själv och sin familj på en sjuksköterskelön. Men vad kommer hända med Sverige då? Vad kommer hända med den svenska vården? Allt handlar om pengar nu för tiden, men vad spelar det för roll om vi privatiserar tills tygen inte håller mer, om det inte finns någon personal som är villig att arbeta?

Vår yrkeskår har tagit skit för länge nu. Det gör mig arg och får mig att vilja skrika ännu högre. Vi är sjuksköterskor! Vi gör skillnad i samhället. Vi läser på högskolan i tre år och vi ansvarar för människors välmående och hälsa. Vi ansvarar till viss del för andra människors liv.

24/4 anordnas det demonstrationer landet över. Det är på sjuksköterskestudenters initiativ men alla är välkomna. Alla. Det rör nämligen alla. Det handlar inte bara om att vi vill ha fler tusenlappar in på kontot varje månad, det handlar om att säkerställa en god omvårdnad och om att kunna erbjuda våra patienter bästa möjliga vård utan att själva gå på knäna.

Jag kommer gå i demonstrationståget, och jag kommer inte sluta kämpa för rättvisa löner innan jag ser en markant förändring. Är du med mig?

Vad tar du för givet?

Det är ingen självklarhet att kunna välja att köpa en latte och sätta sig med en god bok på ett café...

Ibland undrar jag om det är någon som försöker lära mig något. De senaste dagarna har varit väldigt tydliga på det planet, ur fler synvinklar än en.

Idag gjorde jag min första "riktiga" dag på praktiken, och känslan jag har med mig därifrån är någon form av tacksamhet blandat med ödmjukhet inför livet. Och ödmjukhet och tacksamhet inför mitt kommande yrke. Där jag gör praktik nu finns människor som av en eller annan anledning drabbats av en hjärnskada. Flera av dem kan inte kommunicera via ord, en del av dem kan inte kommunicera alls trots att att de är helt "klara i huvudet". Andra vet man inte riktigt hur deras världsuppfattning ser ut.

...eller bjuda någon du tycker om på fika...

Det här är människor som känner till en annan typ av liv. Människor som levt som självständiga individer, som du och jag, men sedan blivit frånryckta privilegiet att kunna ta hand om sig själv. Det skrämmer mig. Det hade kunnat vara jag. Eller min bästa vän. Eller du, för den delen. Från att ena dagen ta de små sakerna i livet för givet, till att vara totalt beroende av andra människor och tvingas lita till deras förmåga att läsa av din vilja och dina önskningar. Tänkte du på vad du gjorde när du borstade tänderna i morse? Har du reflekterat över vilket privilegium det är när du stänger av väckarklockan och bestämmer dig för att du kan unna dig fem minuter sömn till? Kommer du ihåg hur det kändes när du tog den första tuggan mat vid middagsbordet igår, hur smakerna spred sig i munnen? Hur mycket njöt du sist du hade en halvdag ledig att spendera på precis vad du vill? Kommer du ihåg när du sade "Jag älskar dig" till någon för första gången, och såg den där kärleken reflekteras i deras ögon? Det kan tyckas som små, till synes obetydliga ting, men om vi zoomar ut lite får det en annan betydelse. I alla fall för mig. Hur hade det känts om du plötsligt berövades alla de där självklarheterna? Om ingen förstod dig, trots att du gjorde ditt allra yttersta för att göra dig förstådd? Om allt du värdesätter i livet plötsligt rycktes ifrån dig, på grund av en olycka eller skada?

...eller träna sådär hårt att hela kroppen skakar...

Vid nyår lovade jag mig själv att bli mer ärlig. 100% ärlig, i alla situationer. Mot mig själv, och mot andra. Senaste dagarna har jag fått bevisa för mig själv att jag kan hålla mina löften, flera gånger om. Jag tänker att det hänger ihop med det jag skrivit ovan. Att ta tillvara på livet, då vi inte vet hur det kommer se ut imorgon, och att vara ärlig. Jag vet inte hur det är för dig, men jag vill känna att den dagen jag inte längre kan bestämma själv eller rentav den dagen jag ligger på min dödsbädd, vill jag vara nöjd. Jag vill kunna känna att jag levt fullt ut, att jag såg de små sakerna i livet och tillät dem skänka mig lycka. Jag vill veta att jag var ärlig i alla mina relationer och att jag inte förnekat mig något i livet. Jag vill känna att jag spridit kärlek omkring mig. Jag vill att alla jag håller nära mitt hjärta ska veta om det.

Från och med idag lägger jag till en sak till mitt nyårslöfte. Jag tänker vårda mina relationer bättre. Jag vill vara 100% närvarande i varje möte med andra människor, jag vill uppleva mina relationer med alla sinnen och jag vill vara öppen och ärlig i dem. Alltid. Och jag tänker njuta mer. Av livet.

...eller vara hög på endorfiner efter att ha instruerat en cykelklass...

Jag vill njuta av att vara människa, även i de svåra stunderna av sorg eller ilska vill jag kunna njuta. Det är en fantastisk gåva att kunna känna och förmedla sina känslor till andra. Från och med nu gör jag det fullt ut. Hänger du med?

...eller omge sig av fantastiska människor som är ens vänner. Det är ingen självklarhet. Det är fantastiska privilegier! Har du tänkt på det? Det har jag.

Terapeutisk müsli?

Igår var en underlig dag på många sätt. Många saker ställdes till sin spets, fick mig att tänka. Tvingade mig att påminna mig själv om mina prioriteringar och vad som är viktigt för mig.

Istället för att bryta ihop och bli ledsen gjorde jag müsli. Så himla mycket bättre! Terapeutisk müsli ? Kanske. Imorse kunde jag i alla fall vakna upp till en lyxfrulle istället för en orolig klump i magen. Skönt!

Idag är första riktiga VFU dagen på sista placeringen i T4. Spännande! Jag går med en USK:a idag och hoppas på mycket praktisk övning!

Vi väljer själva. Hur tänker du?

Denna sitter på väggen ovanför min säng. Texten kommer inom kort även pryda min kropp, i form av en tatuering.

Igår fick jag tillfälle att fundera ordentligt över hur jag ser på livet, på mig själv, på de tankar och känslor jag har kring olika saker.

Jag kan, utan att överdriva, säga att jag besökt två helt olika sidor då det gäller detta. Jag har varit kraftigt deprimerad och suicidal och jag har varit och nosat i det hypomana spektrat. Det var ett tag sedan och är väl mer eller mindre överstökat nu, men det har definitivt ökat min medvetenhet kring hur jag mår och vilka val jag gör.

Mitt fönster, som jag ser från sängen. Att bli påmind om att le det första man gör när man vaknar är en fin start på dagen.

I grund och botten är jag en positiv människa, jag sätter stort värde i att uppskatta de små sakerna i livet och jag tror på människans förmåga att skapa oss precis den tillvaro vi vill ha om vi bara tillåter oss att känna efter och stanna upp. I fredags var jag hos min terapeut som jag fortfarande går hos. Hon skickade med mig ett gäng övningar i mindfullness, och det satte igång en hel del tankar hos mig. Min uppgift är mer eller mindre att uppleva de saker jag gör med alla sinnen. Peter och jag övningskörde igår och jag fick för första gången köra hem till honom från övningskörningsplatsen. Då vi stod utanför hans port och hade klivit ur bilen tittade solen fram. Jag hade linne på mig och det hade regnat precis. Nu värmde solen min hud och det luktade sådär speciellt som det gör när det egentligen är vår men naturen har spelat oss ett spratt genom ett kraftigt och ganska kyligt regn, som sedan motas bort av solens klara strålar. Jag blundade och kände efter. Med alla sinnen. Känsel. Hörsel. Smak. Lukt. Underbart! Det tog mig fem sekunder att göra det, men gav mig energi som räckte långt in på kvällen. Det skapade någon form av lycka och medvetenhet om hur fantastiskt bra jag har det som får uppleva saker som detta - att solen värmer min hud även en regnig dag.

Det jag vill komma till är egentligen detta: Jag tror att vi kan välja hur vi reagerar på saker i vår omgivning. Senaste dagarna har jag varit med om situationer som tidigare hade satt igång en hel massa negativa tankar, beteendemönster och reaktioner hos mig. Nu har jag kraften att välja annorlunda. Jag har kraften att titta på situationen från ett annat perspektiv och välja hur det ska påverka mig. Naturligtvis är inte detta möjligt i alla situationer, men jag tror det är en viktig tanke att bära med sig.

Kärlek. Harmoni. Viktiga saker i livet, i alla fall för mig.

Jag har alltid varit mycket för målsättningar och positiva affirmationer, men från och med nu kommer jag välja detta mer aktivt. Gårdagen bjöd även på en shoppingtur där jag handlade en del fina saker till mitt rum (se bilderna). Saker som kommer ge mig energi och påminna mig om hur jag vill leva mitt liv. Det är fint. Jag trivs. Jag är något bra på spåren :)

Det går bra nu!

Om en kvart är det dags att gå mot gymmet för världens bästa start på helgen. Min lördags-Pump! Jag har instruerat sedan 2000 (eller är det 1999?) och har i ärlighetens namn aldrig haft en klass som jag känner så starkt för som denna. De är så himla duktiga, mina deltagare, och det är sådan go stämning i salen varje vecka! Jag kommer aldrig släppa den klassen :)

Med mat som ger bra energi och rätt byggstenar till kroppen...

Och apropå träning så går det så himla bra nu för egen del med träningen. Kanske har det att göra med att jag skärpt till mig ordentligt när det gäller kosten och prioriterar bra mat på ett annat sätt än tidigare. Tänket finns ju alltid där, men ibland uppstår problem med att omsätta det i praktiken. Senaste veckan har jag hur som helst haft galet mycket energi till mina klasser och dessutom hunnit med lite träning för egen del. Totalsumman träningstimmar den här veckan kommer landa på 10, och jag känner mig inte ett dugg trött i kroppen. Det enda som bråkar lite är min trapeziusmyalgi, men jag står ut.

...finns det även plats för sådant här mellan varven! Jag förespråkar balans!

Idag har jag lite ont i magen, troligen för att jag ätit mer kolhydrater än jag egentligen klarar av de senaste två dagarna. Förvisso bra energi, men inte favoriten för den här kroppen. Tyvärr. Inte så mycket att göra åt nu dock, det är bara att låta bli att tänka på det ;)

Nu är det dags att bege sig mot Landala. Nu börjar helgen!!!

Cykel x 2 och panikhungern...

Idag landade nya Nike-kläder i shopen på gymmet. Bland annat den här rosa tröjan och linnet i samma färg. Så galet snygga! Jag kunde inte låta bli att köpa bägge... Träningskläder kan man inte få nog av enligt mig!

Middag.

Dagen har bestått av lyckokänslor utlösta av varierade aktiviteter. Louise rygg höll inte riktigt för cykelklassen i förmiddags så jag hoppade in och körde istället för henne. TTT (Team Time Trial) kan vara det roligaste cykelkonceptet någonsin! Det kan inte beskrivas i ord hur det känns att instruera en klass där allting bara flyter. Där ALLA faktorer stämmer överens. Deltagarna är peppade, den egna kroppen är pigg, instruktionerna sitter där de ska, tekniken fungerar och endorfinerna fullkomligt sprutar. Det är underbart! Jag vet att jag har sagt det förut men det är helt otroligt att jag får betalt för att göra något så roligt!

Efter TTT:n övningskördes det. Det var länge sedan, men gick oväntat bra! Jag är fortfarande lite chockad över att jag äger en bil (tillsammans med Peter), men gillar det skarpt! Imorgon blir nästa sväng ut på vägarna och jag ser fram emot det. Jag gillar att köra, och jag gillar att jag känner mig mer och mer trygg för varje gång. Peter är en grym handledare. Alla borde ha en Peter ;)

Jag vickade för Cecilia på hennes CykelPulse på kvällen. Även det blev ett kanonpass! Testade ett nytt upplägg idag och det verkade som det gick hem hos deltagarna. Det får bli samma på min klass på söndag, eventuellt med någon liten modifiering.

Jag tror att jag slog rekord i hunger när jag kom hem på kvällen. Sådär panikhungrig var jag, så att de mest primitiva instinkterna tar över och det inte existerar något annat än mat i tankarna. De fem minuterna det tar att gå hem från gymmet var evighetslånga och jag funderade seriöst på att gå in och köpa en chokladbit på 4-Gott som färdkost. Det gjorde jag inte. Det blev en macka innan middagen istället :)

Imorgon är det lördag! Lördagar innebär min älskade lördags-Pump. Det är världens bästa gäng med den snyggaste tekniken jag sett. De är så himla bra! Det blir snart sovdags här. En lugn helg, som sagt.

Ett stycke försovning och en trasig rygg.

Louise, på hennes vinprovarkväll i somras.

Jag sitter och väntar på tjejen på bilden. Hon har sin TTT-klass klockan 12.00 idag men hennes rygg vill inte riktigt vara med. Nu kommer hon hit för en snabb behandling innan klassen, som jag får hoppa in och köra ifall vi inte lyckas med ryggen.

Jag försov mig till min första riktiga praktikdag. Jag kunde bara inte somna igår! Somnade strax efter 01.00 och det finns inte en chans att jag kommer upp efter bara 4,5 h sömn. Those days are over... Jag är inte 18 år längre. Nu mår jag lite dåligt över att jag inte får tag i min handledare då jag vill bestämma en dag för att ta igen den missade tiden. Men det löser sig nog. Det brukar det göra.

Resten av dagen går i träningens, välmåendets och lärandets tecken. Först TTT på lunchen, sedan övningskörning, besök hos terapeut och slutligen vicka för Cecilia på hennes CykelPulse. Jag vågar påstå att det är en fredag i världsklass, som får inleda en helg av det lugnare slaget. Nästa helg blir det fullt hoolabaloo (vad är det för ord?!)  med SATS Nordic Convention så denna helg får bli en hemmahelg.

Nu messade Louise att hon är på ingång. Dags att massera.

Läkemedelsberäkning och nyuppväckt blogg

Det är dags att väcka den här bloggen till liv igen. Det har helt enkelt inte funnits tid, vilket är lite ironiskt då jag haft så galet mycket saker för mig som platsar i bloggen. Men jag ska bättra mig. Lusten till att skriva finns, som alltid, där.

Förmiddagen bjöd på tenta i Läkemedelsberäkning II. Det är tentan jag fasat för sedan jag började på sjuksköterskeprogrammet. Jag och matematik har aldrig dragit jämnt. Känslan både under och efter tentan var dock förvånansvärt skön, vilket oroar mig lite. Av någon anledning är det sällan ett gott tecken när det känns alltför bra... Grejen är att vi inte får ha några fel över huvud taget på den här tentan, vilket gör det hela lite knepigare. Nu är det vänta och se som gäller i tre veckor. Du kan väl hålla en tumme?

Stina var här imorse för den mer eller mindre obligatoriska tentafrullen. Som vanligt när det gäller mig och Stina var vi försenade och fick kasta i oss morgonmålet i all hast innan vi rusade iväg. Det är tur att jag bor centralt och bara ett stenkast från både tentasal och skola...

Resten av dagen blev en blandning av arbete och nöje. Först en liten (men rysligt god) eftertenta-öl, följt av demonstrationsplanering inför 24/4. Mycket bra! En trip till Ikea tillsammans med Lina och Matilda följdes av min BodyCombat och nu har jag slutligen landat vid datorn efter att Louise varit här och hjälpt mig med min deklaration. En produktiv dag, må jag säga!

Snart lockar sängen, imorgon ska jag infinna mig på praktikplatsen klockan 07.00. Väckarklockan ringer redan 05.30.

Tenta-frulle. Fina grejer!

Efter-tenta-öl. Också fina grejer.

Och du, jag lovar att skriva varje dag nu :)