Hur mycket är jag värd?

För två år sedan gjorde jag ett val. Jag sökte sjuksköterskeprogrammet. 26 år gammal bestämde jag mig för att påbörja min resa mot min barndoms drömmars yrke - ambulanssjuksköterska. Nu har jag ett år kvar innan jag kan kalla mig sjuksköterska på riktigt, och är ett steg närmare den där drömmen.

Jag tror jag vet precis när jag bestämde mig för att bli sjuksköterska och inte sångpedagog som var tanken från början. Det var när jag själv låg inlagd på Avd. 91 (eller var det 93?) på Sahlgrenska. Jag hade precis fått min pacemaker och hade galet ont. Förutom det mådde jag mindre bra psykiskt. Jag hade gått upp över 20 kg på 3 år och insåg plötsligt att jag stod inför en förändring - att hitta tillbaka till min aktiva livsstil jag hade innan hjärtfelet började ge symptom. Hur som helst, jag upplevde hela vistelsen som stressad och som att jag hela tiden prioriterades lågt då jag var yngst och relativt frisk till skillnad från de andra patienterna. Jag grät mycket och var livrädd. Inte så mycket för sjukhusvistelsen, men för framtiden som väntade när jag kom ut.

På avdelningen fanns en sjuksköterska som utmärkte sig. Det enda hon gjorde annorlunda var att när hon ägnade sig åt mig, var jag hennes enda fokus. Även om hennes ärende hos mig tog henne 20 sekunder satte hon sig på en stol vid sängen. Hon lyssnade. Hon svarade. Hon stöttade, lindrade och peppade mig. Hon lyckades få mig trygg och motiverade mig. För mig gjorde hon skillnad. Hon var fantastisk! Och där och då bestämde jag mig - jag vill bli som hon.

Blivande sjuksköterska på sin första VFU, HT 10.

Tänk om jag - tänk om VI - alla blivande sjuksköterskor, har samma inverkan på en enda patient var, som hon hade på mig? Vi är 587 studenter på sjuksköterskeprogrammet i Göteborg just nu. Tänk om alla vi, och alla andra blivande och redan yrkesverksamma sjuksköterskor, påverkar en enda patients liv i en positiv riktning? Vilken förändring vi skulle få till! Vilken skillnad vi skulle göra! Och vet ni vad? Det är precis det vi gör. Det kommer hända. Vi kommer alla bli någons hjälte, på ett eller annat sätt.

Så, hur kommer det sig då att vi har så fruktansvärt dåligt betalt? Hur kommer det sig att vår kunskap och välvilja inte värdesätts högre? Hur kommer det sig att det är möjligt att tjäna snuskigt stora belopp inom yrkeskategorier där människan i sig inte har något värde, medan vi som värnar om människors hälsa står längst ned i rangordningen?

Jag får ofta höra att det är "fint" att välja sjuksköterskeyrket. Altruistiskt. Ja, kanske. Jag kan inte säga emot helt och hållet för givetvis finns det, i alla fall hos mig, en inneboende vilja att göra gott. Jag vill lindra lidande, främja hälsa och förebygga ohälsa. Jag vill finnas där för den som behöver mig, vem det än må vara. Det ger mig tillfredsställelse och är kanske ur ett visst perspektiv något egoistiskt, visst. Men faktum kvarstår att jag vill göra gott, precis som jag gissar att all annan vårdpersonal också vill.

Dock innebär inte detta att jag vill arbeta ideellt! Sjuksköterskor gör ett enormt viktigt arbete, precis som läkare och undersköterskor och övrig sjukvårdspersonal. Utan dessa yrkeskategorier skulle samhället inte fungera. Vi behövs, och vi kommer alltid behövas. Frågan är - kommer vi alltid att finnas? Det går att göra av den där viljan att hjälpa någon annanstans också. I Norge till exempel, där det faktiskt går att försörja både sig själv och sin familj på en sjuksköterskelön. Men vad kommer hända med Sverige då? Vad kommer hända med den svenska vården? Allt handlar om pengar nu för tiden, men vad spelar det för roll om vi privatiserar tills tygen inte håller mer, om det inte finns någon personal som är villig att arbeta?

Vår yrkeskår har tagit skit för länge nu. Det gör mig arg och får mig att vilja skrika ännu högre. Vi är sjuksköterskor! Vi gör skillnad i samhället. Vi läser på högskolan i tre år och vi ansvarar för människors välmående och hälsa. Vi ansvarar till viss del för andra människors liv.

24/4 anordnas det demonstrationer landet över. Det är på sjuksköterskestudenters initiativ men alla är välkomna. Alla. Det rör nämligen alla. Det handlar inte bara om att vi vill ha fler tusenlappar in på kontot varje månad, det handlar om att säkerställa en god omvårdnad och om att kunna erbjuda våra patienter bästa möjliga vård utan att själva gå på knäna.

Jag kommer gå i demonstrationståget, och jag kommer inte sluta kämpa för rättvisa löner innan jag ser en markant förändring. Är du med mig?