Vad tar du för givet?

Det är ingen självklarhet att kunna välja att köpa en latte och sätta sig med en god bok på ett café...

Ibland undrar jag om det är någon som försöker lära mig något. De senaste dagarna har varit väldigt tydliga på det planet, ur fler synvinklar än en.

Idag gjorde jag min första "riktiga" dag på praktiken, och känslan jag har med mig därifrån är någon form av tacksamhet blandat med ödmjukhet inför livet. Och ödmjukhet och tacksamhet inför mitt kommande yrke. Där jag gör praktik nu finns människor som av en eller annan anledning drabbats av en hjärnskada. Flera av dem kan inte kommunicera via ord, en del av dem kan inte kommunicera alls trots att att de är helt "klara i huvudet". Andra vet man inte riktigt hur deras världsuppfattning ser ut.

...eller bjuda någon du tycker om på fika...

Det här är människor som känner till en annan typ av liv. Människor som levt som självständiga individer, som du och jag, men sedan blivit frånryckta privilegiet att kunna ta hand om sig själv. Det skrämmer mig. Det hade kunnat vara jag. Eller min bästa vän. Eller du, för den delen. Från att ena dagen ta de små sakerna i livet för givet, till att vara totalt beroende av andra människor och tvingas lita till deras förmåga att läsa av din vilja och dina önskningar. Tänkte du på vad du gjorde när du borstade tänderna i morse? Har du reflekterat över vilket privilegium det är när du stänger av väckarklockan och bestämmer dig för att du kan unna dig fem minuter sömn till? Kommer du ihåg hur det kändes när du tog den första tuggan mat vid middagsbordet igår, hur smakerna spred sig i munnen? Hur mycket njöt du sist du hade en halvdag ledig att spendera på precis vad du vill? Kommer du ihåg när du sade "Jag älskar dig" till någon för första gången, och såg den där kärleken reflekteras i deras ögon? Det kan tyckas som små, till synes obetydliga ting, men om vi zoomar ut lite får det en annan betydelse. I alla fall för mig. Hur hade det känts om du plötsligt berövades alla de där självklarheterna? Om ingen förstod dig, trots att du gjorde ditt allra yttersta för att göra dig förstådd? Om allt du värdesätter i livet plötsligt rycktes ifrån dig, på grund av en olycka eller skada?

...eller träna sådär hårt att hela kroppen skakar...

Vid nyår lovade jag mig själv att bli mer ärlig. 100% ärlig, i alla situationer. Mot mig själv, och mot andra. Senaste dagarna har jag fått bevisa för mig själv att jag kan hålla mina löften, flera gånger om. Jag tänker att det hänger ihop med det jag skrivit ovan. Att ta tillvara på livet, då vi inte vet hur det kommer se ut imorgon, och att vara ärlig. Jag vet inte hur det är för dig, men jag vill känna att den dagen jag inte längre kan bestämma själv eller rentav den dagen jag ligger på min dödsbädd, vill jag vara nöjd. Jag vill kunna känna att jag levt fullt ut, att jag såg de små sakerna i livet och tillät dem skänka mig lycka. Jag vill veta att jag var ärlig i alla mina relationer och att jag inte förnekat mig något i livet. Jag vill känna att jag spridit kärlek omkring mig. Jag vill att alla jag håller nära mitt hjärta ska veta om det.

Från och med idag lägger jag till en sak till mitt nyårslöfte. Jag tänker vårda mina relationer bättre. Jag vill vara 100% närvarande i varje möte med andra människor, jag vill uppleva mina relationer med alla sinnen och jag vill vara öppen och ärlig i dem. Alltid. Och jag tänker njuta mer. Av livet.

...eller vara hög på endorfiner efter att ha instruerat en cykelklass...

Jag vill njuta av att vara människa, även i de svåra stunderna av sorg eller ilska vill jag kunna njuta. Det är en fantastisk gåva att kunna känna och förmedla sina känslor till andra. Från och med nu gör jag det fullt ut. Hänger du med?

...eller omge sig av fantastiska människor som är ens vänner. Det är ingen självklarhet. Det är fantastiska privilegier! Har du tänkt på det? Det har jag.